Det är nästan omöjligt att närma sig en längre text nu utan att nämna Coronaviruset. Jag tänker lämna smittan och smittspridningen därhän för tilfället. Virusets framfart i världen har fått politiker att agera på olika sätt. Snabba beslut har fattats och människors frihet och rörlighet har begränsats. Politiker har fattat beslut för att motverka virusets framfart och skydda sina invånare. Vi har sett stängda gränser, utegångsförbud, mötesfriheten begränsas och andra inskränkningar i människors vardag sker. Vi protesterar inte. Vi lyder för viruset är vår gemensamma fiende. Tillsammans mot viruset.
Barriärerna mellan människor blir högre, vi håller social distans och har slutat umgås. Folksamlingar är förbjudna. Vi förbereder oss på arbetslöshet och ekonomiska och personliga förluster. Vi skiljer på människor, mestadels medelklass, som kan skydda sig genom att jobba hemifrån och andra, ofta arbetarklass, som går till jobbet för att de helt enkelt måste vara där för att kunna utföra sitt arbete. Vi bunkrar toapapper och havregryn. Och jäst. Plötsligt ska alla baka.
Samtidigt ser vi hur politiker snabbt fattar beslut om digitala möten, fullmäktigeförsamlingar halveras och delegation ges allt högre upp i styrkedjan. Möten och beslut i kommuner ställs in eller skjuts upp. Allt för att bekämpa viruset. Därför är det inte heller någon som reagerar, för vi har nu en gemensam fiende. Vad är rekommendationer och vad är ny lag? Vi vet inte riktigt.
Den norska regeringen kan numera stifta lagar utan att fråga Stortinget och har infört undantagslagar för att regeringen ska kunna hantera effekterna av Coronautbrottet. Med några knapptryck har ledamöterna i Stortinget försvagat demokratin.
I Polen planerar man undantagslagar för resten av 2020. I Ungern röstade man i måndags för att landets premiärminister, Viktor Orban, får möjlighet att regera genom dekret, det vill säga att han kan driva igenom lagar utan att parlamenetet godkänner dem. Regeringen använder bekämpandet av coronaviruset som skäl till att ändra lagen. Så enkelt är det att försvaga och avskaffa demokratin.
Både i Frankrike och Italien stoppar polis och militär folk på gatan och frågar vart de är på väg, på ett sätt som skrämmande mycket påminner om diktaturer. Finland har infört beredskapslager. Många europeiska länder har fått tillgång till uppgifter från telefonbolag om var abonnenterna rör sig. Så kan folket övervakas. Tillsammans mot viruset.
Kanske är de här åtgärderna rimliga, kanske inte, men om någon vill ta tillfället att krossa en demokrati är tillfället nu. Alla som tagit demokratin för given bör ta sig en funderare. Demokratin måste försvaras i varje generation, varje dag. Demokratin kan försvinna genom ett knapptryck, genom en namnunderskrift.
Jag säger inte att de åtgärder som nu görs inte borde göras, men vi behöver reflektera över att vi gör det och varför. Vi behöver vara medvetna om att vi försvagar demokratin och att det öppna, fria samhället förändras. Vi kan hoppas, men inte ta för givet, att vi kan ta tillbaka det. Den dagen vår gemensamma fiende är besegrad måste vi vara starka nog att ta de beslut som krävs för att återgå till ett demokratiskt samhälle. Vi måste vara beredda att ta den striden om den behövs.
Just nu sitter jag och tittar på flodvågen som är på väg. Jag vet att den kommer att slå till och att jag inte kan stoppa den. Jag följer myndigheternas råd - eller är det uppmaningar, eller kanske lagar - och försöker förbereda mig. Jag vill inte vara den svaga länken. Jag vill också stoppa vår gemensamma fiende. Så jag lyder.
Min övertygelse är att vi kommer ut på andra sidan, förhoppningsvis som lite bättre människor. Utbrottet har nämligen också visat på medmänsklighet och solidaritet. Människor närmar sig naturen och tar det lite lugnare. This too shall pass.
