torsdag 24 januari 2013

Dags för en feministisk kyrka?

Har kyrkan historiskt sätt varit en plats där kvinnor fått utrymme långt innan feminismen fanns? Eller är kristendomen ett hinder för kvinnans frigörelse och jämställdhet? Frågor jag ställer mig efter ett twitterinlägg och efter att ha läst "Världen idag" 10-08-23 Givetvis har jag inget svar på frågorna, jag är varken teolog, etnolog ellr jämställdhetsforskare, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite.

Låt mig först klargöra att min relation till Gud eller liknande kraft för det mesta är tämligen god. Jag har inget problem med just den saken. Det är religioner och samfund som ställer till det lite för mig. I artikeln "Kvinnor i kristendomens spår" av Lars F Eklund, skriver han att kvinnor spelar en betydelsefull roll i frälsningshistorien. Han ger sedan några exempel på hur kvinnor har fått ta plats. Exempel som att Maria blev tillfrågad om hon ville bli Jesus mamma, att det är kvinnor som dröjer sig kvar vid korset efter korsfästelsen, att genom dopet fick kvinnorna komma med i kyrkans gemenskap och sitta bredvid männen. Han skriver också om kvinnor som blivit helgon och martyrer samt att kvinnor fick gå i kloster och genom kyrkans försorg skaffa sig högre utbildning. Han tar också upp exempel ur Galterbrevet där jämlikheten inför Gud tydliggörs "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Är detta då exempel på att kvinnan fått utrymme långt innan feminismen fanns? Ja, kvinnan fick utrymme, men långt, långt ifrån en jämställd plats med mannen. I det avseende har religioner, så även Kristendomen, en lång väg att gå. Tack vare Islam slapp kvinnorna i andra delen av världen bli levande begravda, de fick rätt till ett visst arv och de fick synas mer ute i samhället än tidigare. Att säga ja till att bli mamma eller slippa bli levande begravd är idag, snarare en självklarhet, än att betraktas som ett framgångsrikt jämställdhetsarbete. Kan hända att kyrkan har gjort mycket bra för kvinnorna men jag vill hävda att kyrkan också har en mörk historia och därmed ett ansvar att driva jämställdhetsfrågor nu. Lars F Eklund citerar Galterbrevet, måhända kvinnorna var jämlika inför Gud (som jag skrev det är inte Gud som är problemet) men de var och är ännu inte jämställda i samhället. Jag skulle kunna räkna upp många bibelcitat som visar att kvinnan var förtryckt och så skulle förbli, men tänker inte göra det här. Det är inte så konstigt eftersom det var ett patriarkaliskt samhälle i Mellanöstern för 2000-3000 år sedan.Gud gör inte skillnad på könen, det är det männsikorna som gör. I kyrkans namn har kvinnor bränts på bål, har kvinnor lovat att vara undergivna och senare tillgivna mannen och i kyrkans namn har män misshandlat kvinnor för att de uttryckt sina åsikter. Genom kyrkans patriakala struktur rättfärdigades mannens plats som överordnad sin kvinna. Jag vet att kyrkan har reformerats, och inte står för det här längre, bortsett från enstaka individer, men jag anser att kyrkan borde vara mer aktiva i jämställdhetsdebbaten. Inte minst påverka sina kollegor runt om i världen som beskriver sig som kristna i olika grenar, men som har kvar en förlegad kvinno- och människosyn.

"...Svenska kyrkan hör till ett av de mest progressiva kristna samfunden i världen och är en föregångare i kristenheten med sina modiga beslut om kvinnliga präster, samkönade äktenskap och självklara försvar för solidaritet och rättvisa i världen liksom i Sverige. " Helle Klein

Jag kommer att fortsätta kalla mig feminist så länge maskulint är högre värderat än feminint och så länge män generellt är överordnade kvinnor behövs det personer som kallar sig feminister. En feministisk kyrka kanske?

Vi får inte glömma att alla religioner och samfund är skapade av människor för länge, länge sedan som var barn av sin tid. Gud byggde varken synagoger, tempel, moskeer eller kyrkor. Det gjorde människorna.


”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad herren gör. Jag kallar er vänner, därför att jag låtit er veta allt vad jag har hört av Livsanden.”  Johannesevangeliet 15:15  

fredag 18 januari 2013

Jag är socialist av övertygelse, rättskänsla och vilja

Fick frågan varför jag är socialist, och om humanism och socialism är samma sak. Den sista frågan är inte enklast att besvaras, men den kan besvaras med färre ord. Nej, det är inte samma sak, men socialismen är väldigt human.

"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och med glädje"sade Olof Palme och jag har citerat honom några gånger. Jag är socialist därför att jag tror på att vi tillsammans kan skapa social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Att vi med gemensamma resurser och krafter kan skapa ett samhälle där alla kan färdas väl. Jag är socialist därför att jag tror på en välfärd som vi bygger tillsammans, en välfärd som vi gemensamt bidrar till olika mycket beroende på var vi är i livet just nu. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" - en fras som har använts såväl i nya testamentet som av kommunister. Nu tror jag varken särskilt mycket på nya testamentet eller kommunismen, men tycker att denna fras stämmer väl in i mina socialistiska tankar.

Jag tror på individens kraft och personliga ansvar, men om individen ibland sviktar eller under en period har de extra svårt, måste vi ha ett system som träder in, i perioder när det inte går som vi tänkt. Vi måste bygga att samhälle där frihet, jämlikhet och solidarietet är självklara. Dessa ord kan tyckas vara utslitna, men de används ju så ofta just för att de är så rätt.
Jag tror på ett samhälle där vi tillsammans skapar trygghet, möjligheter och framtidstro inte bara för några, utan för alla.

När människor arbetar, tänker, umgås, funderar och är tillsammans sker spännande saker. Människor tillsammans kan åstadkomma fantastiska saker! När människor socialiserar blir vi starkare och också lite smartare.

Jag är socialist
eftersom jag tror att samhället mår bra av att de starka hjälper de svagare,
eftersom jag tror att alla människor utifrån sina förutsättningar ska kunna förverkliga sina drömmar,
eftersom jag tror på ett öppet, demokratiskt samhälle

Jag är socialist av övertygelse, rättskänsla och vilja.

onsdag 16 januari 2013

Alla 242000 barn har det inte lika jävligt.

Barnfattigdom kan tyckas vara ett dåligt valt ord. Barn i Sverige har det ekonomiskt bättre än många barn i tredje världen. Vi kan kalla det relativ fattigdom för att klargöra att det är hur man lever i relation till andra i samma land. Vi kan kalla det vad vi vill, barnfattigdom, barn i ekonomiskt utsatta familjer, barn som lever i familjer med ansträngd ekonomi etc men faktum kvarstår, det finns 242000 barn i Sverige, år 2013, som lever i familjer där familjens inkomst inte täcker nödvändiga kostnader som boende, mat, kläder och försäkringar. Det är kalla fakta! Detta är barn som växer upp med konstant knappa resurser. Barn som växer upp i familjer där ekonomin är en ständig källa till oro för såväl föräldrar som barn. Barn som växer upp i familjer där föräldrar måste göra prioriteringar, inte gällande semester till Gambia eller surfplatta, utan mellan galonbyxor eller tandläkarbesök. Ingen felaktig statistik eller felaktiga rapporter eller felaktiga benämningar kan förändra verkligheten för dessa barn. De lär sig tidigt i livet att de inte har samma möjligheter som sina jämnåriga och det formar deras liv. Barnen riskerar sämre skolresultat, mindre aktiv fritid, sämre hälsa och, enligt Rädda Barnen, riskerar de att få svårigheter att delta i sociala sammanhang. Ikväll visade SVT Uppdrag granskning, där man  granskade Rädda Barnen, BRIS och Majblommans rapporter och siffrorna kring statistiken. En granskning som för den oinvigde kan få det att framstå som att det inte finns några barn i Sverige som är fattiga. Väldigt olyckligt! Inget som gagnar varken barnen eller debatten. Däremot är det uppfriskande att fundera över hur statisktik och massmedial uppmärksamhet fungerar.

Enligt barnkonventionen har barn rätt till (26)social trygghet, (27) skälig levnadsstandard och (28) gratis utbildning i grundskola. Dessutom står det (4) att staten ska utnyttja det yttersta av sina resurser för att konventionen ska kunna genomföras. Bara genom att läsa dessa artiklar ur konventionen kan man konstatera att barnfattigdom inte ska existera i Sverige - men det gör den. Inga barn ska behöva hamna utanför. Gör inte staten sitt yttersta då? Om du frågar mig, nej! I stället ser vi ökade klyftor, ökad segregation och en välfärd som monteras ner.

Barnfattigdomen måste utrotas eftersom det handlar om barn som är utsatta på så många sätt. Det handlar inte om barn som inte får en ny iphone eller en familj vars ekonomi går överstyr för att föräldrarna går på krogen. Nej, situationen är svårare än så, den ekonomiska utsattheten är betydligt mer komplicerad. Graden av elände skiljer sig åt, såklart. Alla 242000 har det inte lika jävligt. Men för mig räcker det att ett barn längtar till måndagen för att få lagad mat, att ett barn saknar gympaskor, att ett barn inte kan följa med på skolresa, att ett barn inte kan leva i tron om en hoppfull framtid, för att bli arg och frusterad. Sverige kan bättre.

måndag 7 januari 2013

S - ett grönare parti

”Skrivningarna om behovet av att omedelbart ställa om samhället i miljövänlig rikt­ning måste förstärkas. Det måste tydligt framgå att detta arbete inte kan anstå” Detta skriver Stockholms arbetarkommun i sitt remissvar på programkommisionens förslag till nytt partiorgan. Jag jublar! Flera distrikt skriver att det krävs ett grönare partiprogram. Skånes partidistrikt skriver att socialdemokratin måste tala klarspråk när det gäller dagens konsumtionsnivå per invånare i den rika världen och att den inte är hållbar. S-kvinnor menar att idén om hållbar utveckling bör vara en grundläggande plattform för en modern socialdemokrati.

ÄNTLIGEN! 

Jag har stora förhoppningar på kongressen i vår och att de (jag blev ju tyvärr inte ombud...) vågar anta ett grönt partiprogram där hållbar utveckling är i fokus. Ett partiprogram där vi ser kopplingen mellan social, ekonomisk, och ekologisk hållbarhet, där social hållbarhet är målet, ekonomin medlet och ekologin villkoret. När jag läste artikeln om remissvaren blev jag härligt upprymd. Vi kan bättre i Sverige när det gäller miljön och det ska vi socialdemokrater visa! Vi kan inte lägga allt ansvar på enskilda individer. Politiken, staten, måste ta sitt ansvar. 

Idag är det 614 dagar kvar tills vi sparkar Reinfeldt ut ur Rosenbad. 
Det är inte en dag för tidigt! Det behöver Sverige. 
Sverige behöver en ny regering - NU

söndag 23 december 2012

Nu vänder det och dags för lite självkritik

Ljuset kommer så sakteligen tillbaka och det ingjuter hopp i oss. Vi är på den halvan av året när det blir bättre. Halvtid. Det kommer en vår, det kommer en sommar. På tal om halvtid... Vi har 1 år och 9 månader till nästa val. Närmare bestämt 629 dagar tills vi ska sparka Reinfeldt ut ur Rosenbad. Då kan man prata om att ljuset kommer tillbaka... Jag är försiktigt optimistisk om att vi verkligen ska få en ny regering 2114, men som Srefan Löfven säger i DN idag "... Man ska aldrig vara säker. Man måste jobba hårt och vara ödmjuk" Han säger också att regeringens politik och de ökade klyftorna som följd är grunden för SDs framgångar.

Kanske dags för lite självkritik? Mattias Gardell skriver i Fria Tidningen att "Samlingen i mitten där väljarna inte längre erbjuds ett val mellan meningsfulla alternativ har öppnat för Sverigedemokraterna." När vi (S) saluförde våra nya politiska idéer som affärsplan var det många med mig som reagerade på ordvalet. Vårt parti behöver inte marknadsföras, utan tydliggöras. Det är dags för oss att vakna upp ur vår allmänna förvirring och visa att det går att skapa ett samhälle där välfärden inte är villkorad. Den är till för alla, oavsett bakgrund och oavsett hur mycket pengar det finns i plånboken. Vi kan ha en välfärd som fungerar utan att vi måste kasta ut invandrarna, en välfärd där vi kan bygga framtiden med bra utbildning, bra sjukvård och fungerande kollektivtrafik och detta kan vara om inte gratis, så nästan. Vi kan klara att bygga ett samhälle med våra gemensamma tillgångar. Vi kan äga tillsammans. Detta måste vi visa väljarna redan nu. DÅ kommer SD:s ökning att gå tillbaka och rasisterna försvinner förhoppningsvis från våra parlament på nationell, regional och kommunal nivå. Vi måste visa att det finns ett tydligt alternativ, vi måste våga ställa vänster mot höger och inte vela omkring på mitten. Moderaterna må kalla sig det nya arbetarpartiet men vi socialdemokrater är originalet. Vi vet alla att original alltid, ALLTID är mycket bättre än dåliga kopior som lurar oss med en snygg yta som sakta men säkert faller sönder.

Vi ska skapa ett samhälle med frihet, jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
Kom inte och säg att det inte går. Politik är att vilja!

måndag 10 december 2012

Barn är inte marsianer



En ny rapport från Rädda barnen visar att ett av tio barn i vår region lever i fattiga familjer. Enligt Rädda barnens definition betraktas en familj med två vuxna och två barn med en sammanlagd inkomst under 20000 som fattiga. När hyra, nödvändiga räkningar o mat är betalt finns det inte mycket över för fyra personer att dela på. Det finns företrädare inom alliansen här i Växjö som vid olika tillfällen uttryckt att barn i Sverige inte lever i fattigdom, som skriver att "om en marsian se ner på jorden skulle nog inte hon betrakta något barn som fattigt i Sverige." Nu är det ju inte marsianer vi har att göra med, utan riktiga barn av kött och blod, med framtidsdrömmar, känslor och tankar.

Rädda barnens siffror är tydliga och kräver ingen vidare tolkning. 10 procent av barnen i Sydostregionen lever i en familj med pressad ekonomi och detta får givetvis konsekvenser för barnen. Barnen kan till exempel inte följa med på fritidsaktiviteter och de har alldeles för tunna vinterkläder, de känner sig allmänt utanför och stressade på grund av familjens ekonomi.

Socialdemokraterna i Växjö har kommit med olika konkreta förslag på hur vi kan underlätta för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Alliansen har inte presenterat ett enda förslag som underlättar för dessa barn, trots att de hävdar att de ska komma med förslag som är bättre än våra. Vi vill inte längre vänta på förslagen, barnen kan inte vänta!
De vill hellre ha nya vinterskor och lite extra mat till jul, än statligt subventionerad läxhjälp som de inte kan ta del av.