Min själs boning

Min kropp är mitt tempel. Om jag inte är rädd om min kropp, var ska då min själ bo? Jag försöker sköta om den på bästa sätt så att den ska må så bra som möjligt. Bra mat och träning som gör mig stark och hjälper mig att orka. 

Konstaterar att jag inte är 25 längre. Ögonen bråkar lite, eller har den lilla texten på förpackningar förändrats och blivit suddigare? Lederna är också lite kinkigare, är inte smidig som en panter precis och efter att ha suttit på golvet krävs det lite extra för att räta ut kroppen och komma igång.  I mitt ansikte ser jag spår av tiden, känner knappt igen kvinnan jag möter i spegeln på morgonen, men det brukar rätta till sig efter en timme eller så. Runt munnen och ögonen finns linjer som vittnar om ett ansikte som har skrattat och gråtit. Kisat mot solen och grimaserat. Mina armar börjar bli lite slappa, mina händer har åldrats och huden börjar få bruna fläckar. De bara fanns där, helt plötsligt. Mina bröst pekar inte framåt, mer lätt neråt, utåt. De är inte heller så fasta, snarare behagligt mjuka. Faktiskt. Min mage har fått en liten bulle mitt på, men den är mjuk för någon att vila sitt huvud mot. Huden på min rumpa har fått några gropar, liksom mina lår och huden har på något sätt blivit "för stor". Mina knän har fått en konstig brun färg och på mina vader börjar det komma små, små utbuktningar som inte fanns där förut. Mina hälar har obehagliga torrsprickor på vintern och mina tår kröker sig mer för varje år. 

Min kropp är mitt tempel. Därför försöker jag älska den och känna vördnad inför det som händer. Acceptera förändringar. Det är inte alltid så lätt, men det går. Ett tempel som åldras får också mer charm, en patina som är svår att efterlikna och får en egen karaktär. Min kropp är min och jag har ett ansvar att sköta om den så bra jag bara kan, men också att följa med förändringarna. 

Ser på TV idag om utseendefixering. Hos flickor börjar den redan i femårsåldern enligt forskarna. Hör hemskheter som att flickor i England, som är femton år, blir gravida gång på gång och gör aborter, bara för att få större bröst. Ser en 27 åring som redan gjort ett antal botoxbehandlingar. Mot vilka rynkor då, frågar jag mig. Unga kvinnor gör ingrepp mot sin kropp, mot sitt tempel. Bröstförstoringar, läppförstoring (som för övrigt aldrig blir bra), lägger till och drar ifrån. Det är sorgligt. Ungdomar, framförallt flickor, känner idag större o större press på att se ut på ett speciellt sett. Media, internet och reklam hjälper till att driva på. Genom sociala medier och bloggar delas och kommenteras bilder gällande utseende, vilket leder till att trigga igång fixeringen ännu mer. Du gillas eller ogillas, dissas eller hissas. Ungdomar mår allt mer dåligt, de ska prestera så mycket inom alla områden, vara på topp och dessutom dela med sig av sina lyckade liv på sociala medier och bli bedömda där. Att vara tonåring och ung vuxen är jobbigt nog som det är. 

Jag skulle aldrig orka vara 20 år igen. Det verkar vara väldigt jobbigt.

Jag ser på min kropp. Känner med mina händer över min hud, mina mjuka bröst och min mjuka mage. Tänker att detta är min själs boning. Här ska jag leva många år till. Jag ska vara rädd om den och inte förvanska den. Vara stolt över att den bär mig, att den orkar inhysa mig. Älska den för att den tar mig framåt i livet, för att den påminner mig om vad jag varit med om. 

Min kropp är mitt tempel. Om jag inte är rädd om min kropp, var ska då min själ bo?