Andra dagen av Pridevecka har passerat. Igår var jag på
invigning, det var tal, dragshow, ballongsläpp, bubbel, snittar och sång av
Magnus Carlsson. Lägg där till en massa trevliga människor. En invigning värdig
Pride-veckan. Hela Växjö är pyntat i regnbågens alla färger och Pride-flaggan
vajar i väldigt många flaggstänger. Denna vecka ska vi alla i Växjö visa att vi
står upp för mångfald och för att alla människor ska få älska vem den vill och
få vara vem den vill. Manifestationen må vara denna vecka men vi måste även
fortsättningsvis påminna oss själva och varandra om budskapet: frihet – kunskap
– kärlek. Ingen människa ska behöva ifrågasättas på grund av vem den älskar
eller hur hen väljer att identifiera eller uttrycka sig. Varje människa är unik
för att den är på sitt eget speciella sätt och är därmed okränkbar. Detta måste
vi stå upp för – varje dag – och protestera när vi hör kränkningar och
ifrågasättande. Våra barn och barnbarn ska få växa upp i ett samhälle där de
inte ifrågasätts för hur de väljer att vara, leva och vem de vill älska. Jag
hoppas att vi varken ska behöva ha Pride-parader eller manifestationer mot våld
och förtryck i framtiden, men inser att det nog dröjer innan de inte behövs. Alla
människors lika värde borde vara en självklarhet, men är något som vi måste
kämpa för dagligen, både i det riktiga livet och på sociala medier. Det måste
pågå så länge det finns mäniskor som tycker att de har rätt att sätta sig över
andra.
Idag är jag stolt över att kommunstyrelsen bestämde att
mångfaldspriset i år dels går till Indica UF – som i boken Du gamla du fria låter människor som invandrat till Sverige berätta
sin historia, dels till Växjö Pride för deras arbete. Växjö Pride består av
ideella krafter och volontärer som jobbar stenhårt. En stor eloge till dem. Vi
är nog många som längtar till höjdpunkten, lördagens parad i Växjö City.
Ikväll var jag på urpremiär av föreställningen Miss U – En melankolisk släktforskning,
filtrerad genom dans, musik och gymnastik. Salongen, Region Teatern, var
fullsatt. Föreställningen ledde till eftertänksamhet. Den var rolig, dråplig
och sorglig på samma gång. Många nya grepp och ständiga överraskningar. Alla
våra sinnen fick sitt. Tankar kring hur vi bygger våra kön, hur vi skapar
gender och hur vi vill uppfattas och hur vi uppfattas – och vad det gör med
oss. Under föreställnigen pågick ett samtal mellan tre generationer, ett
allvarligt samtal som rymde mycket kärlek. Tack för denna upplevelse. Jag
avslutar med en fråga som ställdes:
Vilken är den största uppoffringen du gjort för en annan
människa?
Happy Pride!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar