Jag är en lycklig feminist. Att vara kvinna är ett privilegium. Jag vet att kvinnligt värderas lägre än manligt och att normerna utgår från män. Jag vet att män generellt sett har högre löner och att det i många länder finns patriarkala strukturer som förtrycker kvinnor. Jag vet att uttaget av föräldraförsäkringen är ojämställt, att medicinsk forskning sker på män och att kvinnor oftare jobbar ofrivilligt deltid. Därför behövs vi feminister, därför måste vi fortsätta kämpa för jämställdhet. Jag vägrar dock att se mig som ett offer. Jag tänker inte tala om för min kloka dotter att hon drog nitlotten som blev född till tjej. Jag tänker inte säga till min smarta son att han är förfördelad för att hade blev född till kille.
Jag är stolt över att vara kvinna och känner mig priviligerad. Det är inte ett dugg synd om mig. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, påminns jag om att kampen för jämställdhet har varit hård och lång, att kampen fortfarande pågår, inget är självklart och inget ska tas för givet. Jag målar mina naglarna röda, tar på mig snyggaste klänningen och högsta klackarna. Offerkofftan hänger långt in i garderoben. I min kamp för en mer jämställd värld, finns ingen plats för offermentalitet. Jag tänker gå ut i kampen där jag är som starkast, med rak rygg och stolt hållning. Jag tänker omfamna livet, mina vänner och världen. Kampen vinns inte med knuten näve utan med en öppen famn och tillit.
Vän av ordning kan påpeka att det är lätt för mig, medelålders, priviligerad kvinna i ett av världens mest jämställda länder, och att jag tar alldeles för lätt på frågan. Tro mig, jämställdhet är inget jag tar lätt på. Det var jämställdhetsfrågan som fick mig att bli politiskt aktiv, och det är även idag en av mina hjärtefrågor. Däremot så tror jag inte att vi kommer framåt genom att beskriva verkligheten med elände och offer. Jag tror på styrka och lite jäklar anamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar