Var f-n är föräldrarna?

Var f-n är föräldrarna? 

Låt mig börja med att vara tydlig: Föräldrarna är de som i första hand har ansvar för sina barn. 

De allra flesta föräldrar struntar inte i sina barn. De allra flesta mammor och pappor bryr sig väldigt mycket om barnen och är oroliga för hur de mår och hur deras framtid ska bli. Jag är själv en sådan mamma. Jag oroar mig för mina barn konstant, redan från första illamåendet som tecken på att jag var gravid, utan någon egentligen orsak. Det ligger i föräldrarsjälen, som något nedärvt. Det är allra värst klockan halv fyra på morgonen då denna oro får proportioner som är helt orimligt stora. Jag är på detta sätt inte unik. 

Så fort det kommer rubriker där det beskrivs att barn och unga begår brott, stökar eller på annat sätt inte ”uppför sig” är det alltid någon vän av ordning som utbrister ”Var f-n är föräldrarna?” 

Jag tänker att föräldrarna kan vara på lite olika ställen. Det finns föräldrar som redan från början inte bryr sig så mycket om sina barn, men de är lätträknade. Var de är har jag förstås ingen aning om. Jag är övertygad om att många av föräldrarna till de barn vi ser rubriker om är föräldrar som bryr sig väldigt mycket om sina barn. Ingen förälder kan följa sin tonåring 24/7 och ha full kontroll över vad hen gör. Att tidigt pränta in grundläggande värderingar är en god grund men ingen försäkring om att ungdomen aldrig testar gränser eller ramlar in på ”fel väg” i livet. Det ser vi inte minst hos syskonpar som haft liknande förutsättningar men som får helt olika liv och gör olika val.

Det finns föräldrar som redan tidigt får kämpa med sina barn och sig själva. Det kan bero på psykisk ohälsa hos både barn och vuxen, socioekonomiskt dåliga förutsättningar, stress, funktionsnedsättningar med flera olika och individuella själ. Dessa föräldrar kan ha kämpat dag och natt med både sig själva och sina barn. De kan ha varit på otaliga möten på skolan, möten med soc, möten på BUP, möten med försäkringskassa etcetera. Det är inte svårt att lista ut att en oro och kamp som ständigt pågår är tröttande och ibland kanske du ger upp, åtminstone tillfälligt. För vem orkar strida dygnet runt, år ut och år in? 

När individen är som svagast måste samhället vara som starkast. Det måste finnas ett tydligt stöd till barn och deras föräldrar. Det stödet måste komma tidigt i barnets liv. Alla i samhället som möter barnet måste samverka och stödet ska ges utan att vi ska behöva ”tjata” oss till det. Tyvärr får jag alltför många berättelser till mig där föräldrar är helt slut, dels för att de kämpar med sitt barn men även för att de måste kämpa mot samhället för att få det stöd de ber om. En förälder som ber om hjälp är sårbar och måste därför bemötas på ett proffesionellt och kärleksfullt sätt. Att behöva vänta flera månader och i värsta fall år, är näst intill tortyr. Ibland kan det ha gått så långt att samhället måste ta över helt under en period. 

Så du som ropar ”Var f-n är föräldrarna?” Ta dig en funderare till. Någon kanske sitter hemma i soffan och faktiskt inte vet hur tonåringen beter sig på stan, en annan kanske sitter på psykakuten, en kanske har somnat i sängen av utmattning, någon kanske sitter vid köksbordet och gråter, en kanske har dövat sin ångest med sprit, någon är ute och nattvandrar, en annan är död, någon kanske sitter vid telefonen och ringer till barnets alla kompisar och är förtvivlad. Föräldrarna kan alltså vara på olika ställen.

Framgångskonceptet kan inte vara att vi ska låsa in ungdomar. Framgångsreceptet är ett starkt samhälle där vi investerar i socialt arbete med tidiga insatser, föräldrastöd, en väl fungerande skola, ett rikt kultur- och fritidsliv som lockar ungdomar och att ungdomar får jobb när det är dags. 

Jag är en förälder och jag är här. Var är du? 

”Be kind, always, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about”

Malin Lauber (S), kommunalråd i opposition

En krönika publicerad i Växjöbladet Kronobergaren