Var f-n är föräldrarna?

Var f-n är föräldrarna? 

Låt mig börja med att vara tydlig: Föräldrarna är de som i första hand har ansvar för sina barn. 

De allra flesta föräldrar struntar inte i sina barn. De allra flesta mammor och pappor bryr sig väldigt mycket om barnen och är oroliga för hur de mår och hur deras framtid ska bli. Jag är själv en sådan mamma. Jag oroar mig för mina barn konstant, redan från första illamåendet som tecken på att jag var gravid, utan någon egentligen orsak. Det ligger i föräldrarsjälen, som något nedärvt. Det är allra värst klockan halv fyra på morgonen då denna oro får proportioner som är helt orimligt stora. Jag är på detta sätt inte unik. 

Så fort det kommer rubriker där det beskrivs att barn och unga begår brott, stökar eller på annat sätt inte ”uppför sig” är det alltid någon vän av ordning som utbrister ”Var f-n är föräldrarna?” 

Jag tänker att föräldrarna kan vara på lite olika ställen. Det finns föräldrar som redan från början inte bryr sig så mycket om sina barn, men de är lätträknade. Var de är har jag förstås ingen aning om. Jag är övertygad om att många av föräldrarna till de barn vi ser rubriker om är föräldrar som bryr sig väldigt mycket om sina barn. Ingen förälder kan följa sin tonåring 24/7 och ha full kontroll över vad hen gör. Att tidigt pränta in grundläggande värderingar är en god grund men ingen försäkring om att ungdomen aldrig testar gränser eller ramlar in på ”fel väg” i livet. Det ser vi inte minst hos syskonpar som haft liknande förutsättningar men som får helt olika liv och gör olika val.

Det finns föräldrar som redan tidigt får kämpa med sina barn och sig själva. Det kan bero på psykisk ohälsa hos både barn och vuxen, socioekonomiskt dåliga förutsättningar, stress, funktionsnedsättningar med flera olika och individuella själ. Dessa föräldrar kan ha kämpat dag och natt med både sig själva och sina barn. De kan ha varit på otaliga möten på skolan, möten med soc, möten på BUP, möten med försäkringskassa etcetera. Det är inte svårt att lista ut att en oro och kamp som ständigt pågår är tröttande och ibland kanske du ger upp, åtminstone tillfälligt. För vem orkar strida dygnet runt, år ut och år in? 

När individen är som svagast måste samhället vara som starkast. Det måste finnas ett tydligt stöd till barn och deras föräldrar. Det stödet måste komma tidigt i barnets liv. Alla i samhället som möter barnet måste samverka och stödet ska ges utan att vi ska behöva ”tjata” oss till det. Tyvärr får jag alltför många berättelser till mig där föräldrar är helt slut, dels för att de kämpar med sitt barn men även för att de måste kämpa mot samhället för att få det stöd de ber om. En förälder som ber om hjälp är sårbar och måste därför bemötas på ett proffesionellt och kärleksfullt sätt. Att behöva vänta flera månader och i värsta fall år, är näst intill tortyr. Ibland kan det ha gått så långt att samhället måste ta över helt under en period. 

Så du som ropar ”Var f-n är föräldrarna?” Ta dig en funderare till. Någon kanske sitter hemma i soffan och faktiskt inte vet hur tonåringen beter sig på stan, en annan kanske sitter på psykakuten, en kanske har somnat i sängen av utmattning, någon kanske sitter vid köksbordet och gråter, en kanske har dövat sin ångest med sprit, någon är ute och nattvandrar, en annan är död, någon kanske sitter vid telefonen och ringer till barnets alla kompisar och är förtvivlad. Föräldrarna kan alltså vara på olika ställen.

Framgångskonceptet kan inte vara att vi ska låsa in ungdomar. Framgångsreceptet är ett starkt samhälle där vi investerar i socialt arbete med tidiga insatser, föräldrastöd, en väl fungerande skola, ett rikt kultur- och fritidsliv som lockar ungdomar och att ungdomar får jobb när det är dags. 

Jag är en förälder och jag är här. Var är du? 

”Be kind, always, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about”

Malin Lauber (S), kommunalråd i opposition

En krönika publicerad i Växjöbladet Kronobergaren

Önskelista till tomten

Hej Tomten!

Jag brukar inte skriva någon önskelista, så därför hoppas jag att du läser den lite extra noga i år. Det är sista året på tiotalet, ett decennium då mänskligheten inte imponerat så mycket på mig. Det har varit väldigt rörigt här på slutet. Jag önskar mig varken rökelse, myrra eller guld, inte ens en ny mobiltelefon eller en hund.

Bästa tomten, jag önskar mig medmänsklighet, ett varmare samhälle som präglas av förståelse och solidaritet. Jag önskar mig ett samhälle där alla barn vågar drömma om framtiden och att de möts av vuxna som ser dem, lyssnar på dem och låter de bli sitt bästa jag. Jag önskar mig ett samhälle där människor bemöter varandra med kärlek och förståelse istället för med hat och misstänksamhet, ett samhälle där vi tar hand om varandra istället för att endast se till vårt eget bästa.

Jag vet att min önskelista kanske är lite svår för dig att uppfylla, men jag tror att du kan det. Det gör inget om du inte hinner till julafton men det är ganska bråttom för det går åt fel håll nu. Jag tycker inte om den samhällsutvecklingen jag ser. Om du uppfyller mina önskningar så har jag ett nyårslöfte att ge dig. Jag lovar att jag ska arbeta hårt för ett mer jämlikt samhälle. Ett samhälle där alla kan färdas väl, där alla får komma till tals och vi har samma livschanser. Jag tror vi kan göra det här tillsammans.

Några säger att tomten inte finns och att det därför inte är någon idé att skriva en önskelista, men om vi inte har några önskningar hur ska vi då kunna drömma om en bättre framtid? Kanske finns du inte men så här några dagar före jul vill jag gärna tro det.

Snälla tomten, nu strör jag det sista glitterströsslet över mitt pepparkakshus och sköljer ner en lussebulle med ljummen glögg. Jag lägger snart ett nytt år bakom mig och inväntar ett nytt decennium. Det är både spännande och lite skakigt. Jag vet att det inte räcker att önska sig saker utan att vi även måste "få det gjort". Mer medmänsklighet skapar vi alla tillsammans och genom att vara goda förebilder. Jag försöker vara det och önskar att även du är en. Så jag hoppas att du är både snäll och nykter när du besöker oss på tisdag.

God jul och hoppas att dina nissar har kollektivavtal

önskar Malin

Vi måste vara rädda om jästen i degen

Kultur är inte grädden på moset utan jästen i degen, sade en av dem som arbetar med kuturfrågor i kommunen till mig. 

Precis så är det. Det är svårt att mäta kultur eller se nyttan av den, ändå vet vi att  tillgång till kulturupplevelser fyller andra funktioner, mer långsiktiga än samhällsnyttan. Kultur berikar oss som människor, ger oss nya perspektiv, förkjuter normer och får oss att ifrågasätta värderingar. Kultur förenar samhällen och får männsikor att mötas oberoende av klass, kön eller etnicitet. De flesta av oss både producerar och konsumerar kultur utan att vara medvetna om det. För att kultur ska föra oss samman istället för att utestänga och konservera behöver vi mötesplatser såsom konsthall och bibliotek. Några av de få platser i vårt samhälle som inte kräver något tillbaka av besökarna.

Kultur är ingen lyx som ska få oss att må lite bättre, bli lite gladare eller friskare. Kulturen är det som får både enskilda och vårt samhälle att växa och utvecklas. Det är alltså en nödvändighet. I ungern avsätts konstnärliga ledare, i Sölvesborg "censureras" biblioteken, mer än var tredje författare i Sverige lever under hot, konstverk förfaller och för ett tag sedan råkade man måla över ett av världens äldsta graffitiverk. När kulturen hotas, hotas även vårt öppna, demokratiska samhälle.

När kommuner och regioner har knaper budget är det enkelt att dra ner på icke lagstadgad verksamhet, som till exempel kultur. Detta är dock att bita sig själv i svansen då det på lång sikt kommer göra såväl människor som samhällen fattigare. Det finns andra exempel på saker en del politiker drar in på. Saker som de tror är "grädden på moset" men som i själva verket är livsnerven. Vi ser det inom till exempel äldreomsorgen. Hundar som gör att våra gamla känner sig piggare och håller sig friskare ska det sparas på. Extratjänster inom välfärden som dels avlastar ordinarie personal men som också tillför goda livsvillkor för våra äldre, aktivitetshandledare som skapade mervärde på särskilda boenden är borta, sparade på.

Vilket samhälle får vi när vi håller minsta möjliga nivå? När endast det som kan mätas som samhällsnytta får ta utrymme. Vilket samhälle får vi när vi tar bort jästen från degen? När vi slutar växa och utvecklas.

Jag tror att det är ett stort misstag att inte inse, utan bara se, vad som gör nytta. Vi lever i en tid då demokratin på riktigt är hotad. Genom att bara fokusera på den lagstadgade verksamheten kommer demokratin att behöva stå tillbaka. Jästen tas bort och degen som lämnas kvar blir seg och torr efter sin tid i ugnen. Jag är orolig att vårt demokratiska samhälle och vår välfärd tas för givna. Vi behöver försvara dem, i varje generation.

Hur hänger detta då ihop med kultur och hundar? Varken kultur eller hundar är grädden på moset, de är jästen i degen.