Idag har jag suttit i skolbänken. Jag känner inte igen mig i den bild som målas upp av svenska skolor. Idag har jag mött engagerade högstadieelever, skolledare, lärare och andra vuxna på en av Växjös skolor 7-9. Allvar blandas med skratt. Lektionerna präglas av nyfikenhet, spontanitet och ömsesidig respekt. I personalrummet diskuteras pedagogik, fotboll och vardagsbestyr. Under lunchen äter jag god mat i en välfylld matsal. Visserligen hög ljudnivå, men varm stämning. Elever kommer fram och skojar med lärarna under måltiden.
Jag inser att det jag får se är en ögonblicksbild. Jag vet att lärarna jobbar häcken av sig för elevernas bästa, att de ägnar tid åt planering, för- och efterarbete, dokumentation, reflektion, elevsamtal, föräldrasamtal, genomförande. De försöker utveckla sig och hitta inspiration, förnya sig och hänga med på den senaste forskningen. Jag vet att skolledaren sliter sitt hår för att få budgeten att gå ihop, vara pedagogiska ledare, inspiratörer och utveckla skolan tillsammans med övrig personal. Jag vet att eleverna kämpar för att nå målen, men också för att passa in och samtidigt hitta sig själva. Jag vet att det finns de som längtar till skolan för att träffa sina kompisar men också att det finns de som går till skolan med en klump i magen, eller inte alls.
Det är mycket jobb kvar för att nå "en bra skola för alla" och kanske kommer vi aldrig riktigt i mål. Min dag idag ingav dock hopp. Så många är så engagerade och så många vill. Vi politiker måste ge de bästa förutsättningarna för att de ska lyckas. Jag är glad att vår regering satsar på skolan. Om vår budget hade gått igenom i kommunen i år hade Växjös skolar haft ytterligare 48 miljoner kronor till satsningar. Om vår budget hade gått igenom för 2016 hade skolan haft 13.5 miljoner mer än vad majoritetens budget ger. Det hade Växjös elever och lärare behövt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar