Vi kan om vi vill

För drygt två år sedan höll jag tal mitt i Växjö om Syriens barn. Kriget hade då hållit på i två år. Du kan läsa talet i mitt blogginlägg här
Sedan dess har situationen i Syrien bara blivit värre. Ännu fler människor på flykt och färre platser att fly till. Fortfarande är de flesta på flykt från sina hem inne i Syrien, över 7.6 miljoner enligt UNHCR. 4 miljoner har flytt från Syrien, hälften av dem är barn. Barn vilkas barndom aldrig mer kommer tillbaka, en barndom i vilken de inte har möjlighet att leka, gå i skolan eller känna trygghet. De riskerar att bli en förlorad generation. Det drabbar i första hand det enskilda barnet, men i slutändan drabbar det oss alla.  Kvinnor föder barn under hemska förhållanden och över 4000 skolor är förstörda. Människor har förlorat sina hem och sina anhöriga.
Samtidigt stramar Europa, även Sverige, åt och gör det svårare för människor att sätta sig i trygghet. Hur kunde det bli så? Det finns andra vägar att gå. Det bästa vore förstås att kriget i Syrien upphör, men tills det sker måste vi visa medmänsklighet  och hjälpa barn och vuxna att våga drömma om en framtid. Vi kan om vi vill.

Socialdemokratin handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet

Det här skrev jag 2012

"Jag vet att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Och att verklig frihet kräver både solidaritet och eget personligt ansvar. I ett Sverige där klyftorna ökar mellan fattiga och rika och där människor diskrimineras på grund av kön, kulturell bakgrund, etnicitet, funktionshinder eller sexuell läggning minskar inte bara friheten för de mest utsatta. Ökade klyftor och utanförskap minskar allas frihet. Därför är en av de viktigaste uppgifterna för socialdemokratisk politik att ge alla, och inte bara några, möjlighet att färdas väl genom livet.
Socialdemokratin är en frihetsrörelse - alla ska kunna förverkliga sitt livs äventyr.
Därför är jag socialdemokrat."

Jag tror på att den demokratiska socialismen är det bästa sättet för oss att forma vårt samhälle. Vi bidrar tillsammans efter förmåga  och får ta del efter behov. Vi äger gemensamt och vår välfärd finansierar vi tillsammans. Jag är socialdemokrat av dessa självklara anledningar. 

Det finns inget alternativ för mig.

Att arbeta politiskt är att jobba med både små och stora frågor. Ibland gör det ont. Ibland fattas beslut på olika nivåer som inte känns bra i magen, i hjärtat eller i huvudet. Jag slutar inte vara socialdemokrat för att alla beslut inte går som jag vill. Socialdemokratin handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det måste alltid vara i fokus. 

"Sörj inte - organisera er"

Joe Hill 

Terrordåd

Terrordåd - med ett stort antal människor dödade. Vi har upplevt det bland annat i London, Mumbai, Utöya, Madrid, Beirut, Mandera i Kenya och nu senast i Paris. Hänsynslöst, organiserat, koordinerat, obarmhärtigt, beräknat. Det blir personligt. Nära. Öga mot öga.

Inför detta är vi sårbara och utelämnade. Chanslösa. Däremot får vi aldrig låta vår rädsla lämna plats för terrorister. Vi får aldrig låta dem sätta dagordningen och styra våra beteenden. De flesta av våra samhällen och stater är öppna demokratiska samhällen där vi förväntar oss att kunna leva i lugn och ro, där vi förväntar oss att kunna resa kollektivt, gå på café eller konsert, vistats på öppna platser och i köpcentrum. Våra samhällen är sköra men vi får aldrig låta det onda ta makten, låta det onda segra. Vi får inte låta fega, usla terrorister bestämma hur vi ska leva våra liv. 

Jag var och lyssnade på Mona Sahlin, numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, tidigare i veckan. Hon påpekade flera gånger att vi måste skydda demokratin och att våldsbejakande extremister kommer från både höger och vänster, samt att vi måste kalla terrordåd för vad de är och kalla terrorister för vad de är, det vill säga terrorister och mördare. Oberoende av om de avlossar skott i Trollhättan eller i Beirut. 

Namaste - Nepal!

4200 meter över havet drar jag ett djupt andetag, lyssnar på tystnaden, kisar mot morgonsolen och ser ut över snöklädda berg. Den kyliga morgonluften värms sakta upp. Jag kan inte greppa situationen riktigt. Ändå så nära, nu, alldeles verkligt. Himalaya sträcker sig så långt jag kan se. Berg o himmel möts. Det ser ut att vara sjudimensionellt - minst. Jag är väldigt liten. 

På den här resan har jag mött människor som för ett halvår sedan förlorade nästan allt, sin egendom och sina släktingar men de förlorade inte sitt hopp. Människor som redan hade ett tufft utgångsläge vars liv under 56 sekunder förändrades och blev ännu svårare. De reser sig och ser framåt. Hoppfullt. Skolorna öppnade snabbt igen, i provisoriska skjul - för om barnen går till skolan infinner sig vardagen och det är i den styrkan hämtas. Livet. 

Jag har sett döden vara en självklarhet i livet, jag har sett begravningsceremonier som ackompanjeras av lek o fest. Barn som skrattar o barn som letar mat bland gamla rester. Jag har sett hembränd dryck i gamla petflaskor, majskorn på tork och ris moget att skördas. Jag har sett getter slaktas o kycklingar kläckas. Jag har tvättat mina kläder vid byns brunn tillsammans ned kvinnorna som lever där. Jag har sett rasade hus, skolor o sjukstugor men också sett hur nya, provisoriska tagits fram. Jag har hållit lektion i en klass o dansat små grodorna på 3000 meters höjd. Jag har blivit bjuden på papaya direktplockad från träden o konstigt snacks som jag helst inte vill  veta vad det var.

Jag har duschat i vattenfall o badat i floden. Fått blodiglar på tårna och i nacken o delat tält med spindlar. Jag har sett apor leka i träden och fjärilar i fler färger än jag visste fanns. Jag har ätit en massa god mat o druckit vatten med klorinsmak. Jag har vandrat genom djungel och rhododendronskog, upp o nerför berg, på smala snirkliga stigar och leriga vägar. Jag har mött den svarta natthimlen full av tusentals stjärnor men också sett den lysas upp av fullmånen som fått bergen att se magnifika ut i bakgrunden. Jag har upplevt solsken och ösregn med åska och känt av en liten jordbävning. Jag har kissat på konstiga ställen med pannlampa på huvudet. Jag har sovit (åtminstone försökt) i tält o i vänliga människors vindsutrymme. Haft sällskap av hundar och katter. Jag har knutit på mina älskade kängor varje morgon o mina fötter har varsamt tagit mig framåt. Jag har frusit och svettats, upplevt både vinter och sommar på samma dag. Haft både dunjacka o linne under loppet av sex timmar.  Jag har pratat, sjungit och skrattat men också varit väldigt mycket i min egen bubbla, i mitt inre rum och mitt eget medvetande, med mina tankar. Jag har fått uppleva möten med fantastiska människor, både lokalbefolkning och de i vårt team. Så många vackra, fantastiska människor. Den här resan var mer än jag kunde drömma om. Namaste!