KRAFTSAMLING KRING KLIMATET

  

EU-parlamentet, Budapest, Auckland, New York, Lund, Storbritannien, Irland, Kanada.
Alla har de utlyst klimatnödläge. De flesta av oss är överens om att vi står för stora och avgörande utmaningar när det gäller klimatet. Det finns förstås människor, företrädesvis män i övre medelålderna som gått i "Livets hårda skola", som förnekar klimatkrisen och anser att det är något som etablisemanget har hittat på. Vi bortser dock från dem nu.

Något som vi däremot inte är överens om är att det råder ett klimatnödläge. Eller är vi det? 

I många kommuner diskuteras just nu om man ska utlysa Klimatnödläge eller inte. Frågan aktualiseras både genom motioner och medborgarförslag och väcker känslor. Kritiker menar att det inte är meningsfullt - "Mycket snack och lite verkstad". Förespråkarna menar att kommuner måste gå före, att det ger en tydlig signal om det allvarliga läget och att politiker måste ta ansvar. Jag tillhör de sistnämnda. Vi befinner oss i ett nödläge. Klimatet kan inte vänta. 

Sedan i mars har Sverige kraftsamlat kring pandemin. Olika kommuner, region, länsstyrelse och andra myndigheter har kraftsamlat mot smittspridningen på ett sätt som inte bara har varit framgångsrikt, utan också gett kunskap om hur samhället kan mobilisera och att fokus på en fråga gör oss starkare och bättre. Jag menar att vi borde kraftsamla även kring klimatet för att komma till rätta med klimatkrisen. Pandemin har visat oss att om vi verkligen sätter fokus på något, så lyckas vi bättre. Vad kan vara viktigare att kraftsamlas kring än vårt klimat och vår miljö, vår och våra barns framtid? Givetvis måste ett utlysande av klimatnödläge följas upp med en klimatnödlägesplan och prioritera den planen i kommunens strategiska arbete. Jag tror nämligen att vi kan kombinera tydliga politiska signaler med bra verkstadsarbete. 

Växjös blågröna majoritet, med Moderaterna i spetsen följt av Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet har redan tidigare röstat ner ett medborgarförslag om klimatnödläge. Nu är det dags igen, ett medborgarförslag och en motion från oss socialdemokrater om att utlysa klimatnödläge. Troligtvis för att slippa bifalla medborgarförslag och motion, men inte göra sig omöjliga bland klimatkämpar, har de blågröna i all hast lämnat in en skrivelse. De vill inte utlysa klimatnödläge, det vore ju för långt att gå. Istället säger man i skrivelsen att man "Konstaterar att klimatet befinner sig i ett nödläge och att många insatser behövs för att klara målsättningen i Parisavtalet". 

Jag tar mig för pannan och funderar över varför detta politiska spel ska ta kraft från det arbetet som verkligen måste göras? Men i det blågröna Växjö är allt bra och inget kan bli bättre. Framförallt inte om förslagen kommer från oppositionen. Allt görs redan eller hade man precis tänkt börja. 

Pandemin är långt ifrån över, klimatkrisen är verkligen inte över. Medan isarna smälter kan vi fundera på om vi ska utlysa klimatnödläge eller hellre ska konstatera att klimatet befinner sig i ett nödläge.

Sådan kan politiken vara. Patetiskt

Semestra hemma blir inte mer exotiskt med en hashtagg

Vad gör du i sommar? Denna väldigt speciella sommar, som nog kommer gå till historien som sommaren vi stannade i våra hem och lyssnade på Sommar i P1, eller? Har du trotsat rekommendationerna och i alla fall tagit flyget till södra Europa eller är du hemma? Är du hemma  på riktigt eller ser du dig om i vårt vackra land? Många njuter av och upptäcker den svenska naturen. Jag tror det är bra både för själen och klimatet. 

Hemester eller staycation - två ord som är populära just nu i spåren av Corona och Covid-19. Vi hemestrar och är på staycation. För många barn och familjer är dock semestra hemma ingen nyhet. För dem blir det inte mer exotiskt för att det de gjort varje sommar plötsligt fått en hashtagg. Deras lägenhet är fortfarande lika liten och det finns inget utrymme för en vrå till avskildhet. Det finns inget sommarhus att åka till, en studsmatta eller pool i trädgården. Det finns  inte ens en trädgård. Inte heller finns det pengar till glass eller spontana utflykter. Dessutom har många av de kostnadsfria aktiviteter barnen andra sommar kunnat ta del av ställts in 2020, av rädsla för smittspridning eller på grund av dåligt konjunkturläget. Var fjärde vuxen i Sverige har under sin sommarsemester varken möjlighet till att göra en resa eller tillgång till sommarhus eller husvagn. De vuxna har barn.

Var tionde barn i Sverige lever i familjer som inte har råd med det mest nödvändiga. Deras situation kommer inte att förbättras av allt som Corona medför. Tvärtom. Föräldrar kanske är permitterade eller har blivit arbetslösa. Bortsett från den ekonomiska situationen blir även den sociala oron större med trångboddhet och rädsla för smitta.

Sommaren 2020 kommer vi alla att minnas. Några av oss åker landet runt och fotograferar immiga vitvinsglas och solnedgångar. Vi kanske besöker fjällen för första gången och känner oss lite coola som tältar och lägger ut bilder på sociala medier och märker dem med #hemester eller #staycation. Vi unnar oss extra fika och en extra hotellnatt - det är ju Coronapriser nu. Medan vi hemestrar finns det barn som ännu en sommar trängs i en varm lägenhet och längtar efter att skolan ska börja så det åtminstone finns något att göra. För de familjerna är sommarlovet alldeles för långt. Det är många veckor utan sysselsättning. 

När hösten kommer tillbaka hoppas jag att den förut obligatoriska uppgiften ”rita vad du gjorde i sommar” inte längre ryms i våra klassrum. När vi kompenserar de ofrivilliga resorna till  fjällen och Gotland med att åka på Safari under 2021, eftersom vi ju ”stannade hemma” hela 2020, så finns det barn som lever i efterdyningar av Corona. Barn som ännu ett sportlov, påsklov och sommarlov kommer stanna hemma. På riktigt. Då är det viktigt att samhället är starkt och tillsammans med frivillig organisationer kan förverkliga några av barnens drömmar så de känner att de är en del av gemenskapen. Det är också viktigt att vi fortsatt tänker på en avgiftsfri skola och möjlighet till fria fritidsaktiviteter. Kostnadsfria mötesplatser som till exempel fritidsgårdar och bibliotek är betydelsefulla. Hela samhället behöver göra investeringar som gynnar just de här barnen. 

Nästa gång du vickar på dina  rödmålade tånaglar, tar den perfekt bilden med en solnedgång i bakgrunden och skriver ”Livet! Pengar är inte allt. #staycation”, så tänk på att för den som inga pengar har, är pengar allt. För den som inte har pengar till det nödvändigaste kretsar precis allt kring pengar. 

Missförstå mig inte. Det är bra vi håller avstånd och stannar hemma. Det händer att jag också tar de där bilderna och postar på sociala medier, men jag vill att vi alla försöker se bortom vår egen horisont. Din stylade hemester är någon annans ofrivilliga semester hemma  hemma. Ännu en sommar

. 

Sjung om studentens lyckliga dar’

Juni månad. Syrenerna blommar och naturen visar upp sig från sin bästa sida. Det har varit en ovanlig vår och försommar men en del saker är precis som vanligt. I syrenernas tid är det skolavslutning och studentexamen, så även i år. Varken skolavslutningen eller studentexamen kommer bli som vi hade tänkt men det är ändå en alldeles särskild dag. En dag att minnas, en dag fylld av både glädje och tårar. 

Grundskolan är avklarad för elverna i årskurs nio och för många stundar ett sommarlov innan det är dags att ta itu med gymnasiet. Vi vet att en gymnasieexamen är den bästa grunden för möjlighet till arbete och självförsörjning. Därför är det viktigt att alla som slutar årskurs nio är behöriga till gymnasieskolan. Socialdemokraterna är övertygade om att alla lärare och elever gör sitt allra bästa för att så många som möjligt ska sluta nian med fullständiga betyg. Ibland lyckas det inte och då finns sommarskolan som en ytterligare möjlighet att få de sista godkända betygen. Därför är jag glad över att den socialdemokratiskt ledda regeringen skjuter till 120 miljoner till lovskola för att ge eleverna större möjligheter att nå kunskapskraven. För dig som slutar grundskolan finns olika möjligheter. Att välja gymnasieprogram och gymnasieskola kan kännas som ett livsavgörande beslut men livet är fullt av val och det går att välja om senare i livet. Det viktigaste är att du går gymnasiet. 

Jag vet att många som slutar gymnasiet har längtat efter våren i årskurs tre. Det beskrivs ibland som den bästa tiden i det unga livet. Alla ni har gjort en stor uppoffring för att förhindra spridningen av Coronaviruset. Plötsligt ställdes undervisningen om till distansundervisning och ni fick inte komma till skolan. Jag är imponerad över både er och era lärares snabba omställning. Jag vet att det har varit en tuff situation för många. Mycket av ert firande har ställts in eller förändrats. Ni tar ett stort ansvar. Jag hoppas trots allt att ni kan tänka tillbaka på denna tid med både stolthet och glädje. Er prestation efter 13 år i skolan kan inget virus i världen förringa. Sträck på er! Jag vill gratulera er alla till er studentexamen och önska er lycka till. Just nu kanske det känns tufft men det blir bättre. Fortsätt drömma och hoppas och tänk att framtiden är er. 

Jag hoppas att alla lärare och elever får ett skönt och välförtjänt sommarlov. Sommaren blir förmodligen inte heller som ”vanligt” och planer har fått ändras. Det viktigaste är att vi under sommaren hämtar kraft, gör saker vi tycker om, skrattar och umgås på det sättet vi kan. Jag kommer fortsätta följa  Folkhälsomyndighetens råd. Jag är övertygad om att vi klarar detta tillsammans. 

Avslutar med ett citat från Laleh

”Det började inte med mig, nej livet är för vackert vad var det ni sa?

Det slutar inte här med mig, det bästa det har inte hänt än, vad var det ni sa?

Nej, det slutar inte här med dig, se ringarna på vattnet vad var det vi sa?

Det kommer bli bra”

så lätt avskaffas demokratin

Det är nästan omöjligt att närma sig en längre text nu utan att nämna Coronaviruset. Jag tänker lämna smittan och smittspridningen därhän för tilfället. Virusets framfart i världen har fått politiker att agera på olika sätt. Snabba beslut har fattats och människors frihet och rörlighet har begränsats. Politiker har fattat beslut för att motverka virusets framfart och skydda sina invånare. Vi har sett stängda gränser, utegångsförbud, mötesfriheten begränsas och andra inskränkningar i människors vardag sker. Vi protesterar inte. Vi lyder för viruset är vår gemensamma fiende. Tillsammans mot viruset. 

Barriärerna mellan människor blir högre, vi håller social distans och har slutat umgås. Folksamlingar är förbjudna. Vi förbereder oss på arbetslöshet och ekonomiska och personliga förluster. Vi skiljer på människor, mestadels medelklass, som kan skydda sig genom att jobba hemifrån och andra, ofta arbetarklass, som går till jobbet för att de helt enkelt måste vara där för att kunna utföra sitt arbete. Vi bunkrar toapapper och havregryn. Och jäst. Plötsligt ska alla baka. 

Samtidigt ser vi hur politiker snabbt fattar beslut om digitala möten, fullmäktigeförsamlingar halveras och delegation ges allt högre upp i styrkedjan. Möten och beslut i kommuner ställs in eller skjuts upp. Allt för att bekämpa viruset. Därför är det inte heller någon som reagerar, för vi har nu en gemensam fiende. Vad är rekommendationer och vad är ny lag? Vi vet inte riktigt. 

Den norska regeringen kan numera stifta lagar utan att fråga Stortinget och har infört undantagslagar för att regeringen ska kunna hantera effekterna av Coronautbrottet. Med några knapptryck har ledamöterna i Stortinget försvagat demokratin. 

I Polen planerar man undantagslagar för resten av 2020. I Ungern röstade man i måndags för att landets premiärminister, Viktor Orban, får möjlighet att regera genom dekret, det vill säga att han kan driva igenom lagar utan att parlamenetet godkänner dem. Regeringen använder bekämpandet av coronaviruset som skäl till att ändra lagen. Så enkelt är det att försvaga och avskaffa demokratin. 

Både i Frankrike och Italien stoppar polis och militär folk på gatan och frågar vart de är på väg, på ett sätt som skrämmande mycket påminner om diktaturer. Finland har infört beredskapslager. Många  europeiska länder har fått tillgång till uppgifter från telefonbolag om var abonnenterna rör sig. Så kan folket övervakas. Tillsammans mot viruset.

Kanske är de här åtgärderna rimliga, kanske inte, men om någon vill ta tillfället att krossa en demokrati är tillfället nu. Alla som tagit demokratin för given bör ta sig en funderare. Demokratin måste försvaras i varje generation, varje dag. Demokratin kan försvinna genom ett knapptryck, genom en namnunderskrift. 

Jag säger inte att de åtgärder som nu görs inte borde göras, men vi behöver reflektera över att vi gör det och varför. Vi behöver vara medvetna om att vi försvagar demokratin och att det öppna, fria samhället förändras. Vi kan hoppas, men inte ta för givet, att vi kan ta tillbaka det. Den dagen vår gemensamma fiende är besegrad måste vi vara starka nog att ta de beslut som krävs för att återgå till ett demokratiskt samhälle. Vi måste vara beredda att ta den striden om den behövs.

Just nu sitter jag och tittar på flodvågen som är på väg. Jag vet att den kommer att slå till och att jag inte kan stoppa den. Jag följer myndigheternas råd - eller är det uppmaningar, eller kanske lagar - och försöker förbereda mig. Jag vill inte vara den svaga länken. Jag vill också stoppa vår gemensamma fiende. Så jag lyder. 

Min övertygelse är att vi kommer ut på andra sidan, förhoppningsvis som lite bättre människor. Utbrottet har nämligen också visat på medmänsklighet och solidaritet. Människor närmar sig naturen och tar det lite lugnare. This too shall pass.

Var f-n är föräldrarna?

Var f-n är föräldrarna? 

Låt mig börja med att vara tydlig: Föräldrarna är de som i första hand har ansvar för sina barn. 

De allra flesta föräldrar struntar inte i sina barn. De allra flesta mammor och pappor bryr sig väldigt mycket om barnen och är oroliga för hur de mår och hur deras framtid ska bli. Jag är själv en sådan mamma. Jag oroar mig för mina barn konstant, redan från första illamåendet som tecken på att jag var gravid, utan någon egentligen orsak. Det ligger i föräldrarsjälen, som något nedärvt. Det är allra värst klockan halv fyra på morgonen då denna oro får proportioner som är helt orimligt stora. Jag är på detta sätt inte unik. 

Så fort det kommer rubriker där det beskrivs att barn och unga begår brott, stökar eller på annat sätt inte ”uppför sig” är det alltid någon vän av ordning som utbrister ”Var f-n är föräldrarna?” 

Jag tänker att föräldrarna kan vara på lite olika ställen. Det finns föräldrar som redan från början inte bryr sig så mycket om sina barn, men de är lätträknade. Var de är har jag förstås ingen aning om. Jag är övertygad om att många av föräldrarna till de barn vi ser rubriker om är föräldrar som bryr sig väldigt mycket om sina barn. Ingen förälder kan följa sin tonåring 24/7 och ha full kontroll över vad hen gör. Att tidigt pränta in grundläggande värderingar är en god grund men ingen försäkring om att ungdomen aldrig testar gränser eller ramlar in på ”fel väg” i livet. Det ser vi inte minst hos syskonpar som haft liknande förutsättningar men som får helt olika liv och gör olika val.

Det finns föräldrar som redan tidigt får kämpa med sina barn och sig själva. Det kan bero på psykisk ohälsa hos både barn och vuxen, socioekonomiskt dåliga förutsättningar, stress, funktionsnedsättningar med flera olika och individuella själ. Dessa föräldrar kan ha kämpat dag och natt med både sig själva och sina barn. De kan ha varit på otaliga möten på skolan, möten med soc, möten på BUP, möten med försäkringskassa etcetera. Det är inte svårt att lista ut att en oro och kamp som ständigt pågår är tröttande och ibland kanske du ger upp, åtminstone tillfälligt. För vem orkar strida dygnet runt, år ut och år in? 

När individen är som svagast måste samhället vara som starkast. Det måste finnas ett tydligt stöd till barn och deras föräldrar. Det stödet måste komma tidigt i barnets liv. Alla i samhället som möter barnet måste samverka och stödet ska ges utan att vi ska behöva ”tjata” oss till det. Tyvärr får jag alltför många berättelser till mig där föräldrar är helt slut, dels för att de kämpar med sitt barn men även för att de måste kämpa mot samhället för att få det stöd de ber om. En förälder som ber om hjälp är sårbar och måste därför bemötas på ett proffesionellt och kärleksfullt sätt. Att behöva vänta flera månader och i värsta fall år, är näst intill tortyr. Ibland kan det ha gått så långt att samhället måste ta över helt under en period. 

Så du som ropar ”Var f-n är föräldrarna?” Ta dig en funderare till. Någon kanske sitter hemma i soffan och faktiskt inte vet hur tonåringen beter sig på stan, en annan kanske sitter på psykakuten, en kanske har somnat i sängen av utmattning, någon kanske sitter vid köksbordet och gråter, en kanske har dövat sin ångest med sprit, någon är ute och nattvandrar, en annan är död, någon kanske sitter vid telefonen och ringer till barnets alla kompisar och är förtvivlad. Föräldrarna kan alltså vara på olika ställen.

Framgångskonceptet kan inte vara att vi ska låsa in ungdomar. Framgångsreceptet är ett starkt samhälle där vi investerar i socialt arbete med tidiga insatser, föräldrastöd, en väl fungerande skola, ett rikt kultur- och fritidsliv som lockar ungdomar och att ungdomar får jobb när det är dags. 

Jag är en förälder och jag är här. Var är du? 

”Be kind, always, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about”

Malin Lauber (S), kommunalråd i opposition

En krönika publicerad i Växjöbladet Kronobergaren