75 dagar kvar till valet. Jag har bestämt mig för att blogga varje dag fram till valet. 75 blogginlägg om min politiska vardag. På väg hem från Almedalen kommer mitt första inlägg.
Varje kväll i Almedalen, tre kvällar i rad, vände jag och några partikamrater Svenskarnas Parti ryggen. Under deras manifestationer gick vi dit och stod där tillsammans med många andra under tystnad. När företrädare slutade prata började vi ropa "Inga rasister på vår gator". Vi är alltid fler än dem. Det får vi aldrig glömma. Vi som är för mångfald är alltid många fler än de som står för enfald.
Idag hörde jag deras partiledare säga att en apelsin inte är en banan och att man inte blir Japan bara för att man börjar äta med pinnar och lär sig karate. Detta är ju i och för sig sant men jag har väldigt svårt att förstå vart han ville komma med argumentationen.
Polisbevakningen kring SvPs aktiviteter kräver mer resurser än andra aktiviteter. Många poliser rör sig runt dem, och tvingas ibland lyfta bort ganska fredliga motdemonstranter för att säkra yttrandefriheten. När jag står där och hör om bananer och japaner tänker jag på att yttrandefriheten är en bra grej, men jag funderar på var gränsen går. Hur dumma saker får man säga på gator och torg? SvP har ändrat sin retorik och pratar sällan öppet om enstaka grupper, därför är det också svårt att anmäla dem för hets mot folkgrupp. Jag är stolt över att vi tog oss till deras möten och vände dem ryggen, jag är stolt över att Visbys kyrkklockor ringde och varnade för fara, jag är stolt över att vi alltid är fler än dem, jag är också stolt över att leva i ett land där dumma saker får sägas på gator och torg, stolt över att vi har lagar som förbjuder diskriminering och hets och jag är stolt över att vi är så många som tycker att mångfald är bättre än enfald. Därför kommer Svenskarnas parti inte att komma in i Sveriges riksdag.
Idag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Det oroar mig att SD får allt fler sympatisörer, SD är ett rasistiskt parti, om än med en något snyggare kostym än SvP. Det som är en liten tröst i det mörka, är att de flesta som väljer att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, inte är rasister utan väljare som är missnöjda med de etablerade partierna. Vi har inte gjort vår läxa. Vi har misslyckats med att förmedla hur vi vill göra Sverige bättre för alla. Idag är SD:s väljare inga mörkermän som sitter i hemliga möten och lyssnar på vit makt-musik, möjligen har många av SD:s politiker sin historia där, men väljarna är människor i min omgivning, med drömmar och tankar om livet. Några är mina bekanta.
När vi går till val om 75 dagar hoppas jag att vi lyckats förmedla vår politik på ett sätt som tydligt visar att vi vinner på mångfald, att det är möjligt att Sverige och Växjö kan bli ett bra land för alla. Vi ska inte ställa grupper mot varandra. Inte ställa ung mot gammal, sjuk mot frisk, den som är född i Sverige mot den som är född i Syrien. Vi kan leva i ett land där olikheter bejakas, där nya influenser får oss att utvecklas, där nytänkare stimulerar, ett land där vi ser magin i att vi har olika erfarenheter, ett land där vi upplever det magiska i att mångfald berikar.
