Sitter i mitt växthus, tre mil från Växjö centrum. Jag har idag förvandlat det till en oas, ett tempel. Sitter här, mitt i den småländska skogen och lyssnar på syrsorna och rådjurens skall långt borta. Det är en förmån att kunna höra syrsorna, jag vet det. Det är en alldeles lugn kväll. Stilla! Jag hör inget tecken på civilisation, men vet att den finna ganska nära. Det är enkelt då. Efter en svettig arbetsdag (förvandla växthus till tempel och klippa STOR tomt med handjagare) tog jag ett dopp i en svensk insjö - Linnerydssjön. Rent vatten, lugnt och fridfullt. Jag och min hund. Samma jag och hund som var på manifestation i Växjö city igår, för folket i Palestina. Så olika, men ändå samma liv.
Om du som läser nu (om nu någon läser min blogg!?) kunde se det jag ser, känna dofterna jag känner, införliva det lugnet som finns här, känna vördande inför livet på det sätt som jag känner just nu, då skulle vi inte behöva tala. Den ljuvliga ensamheten, när man är ensam men som kan upplevas även i sällskap. Jag inser att jag är priviligerad som kan ha det så här. Jag vet det. Men det gör inte känslan mindre, tvärtom.
Tänder en ny rökelse för att hålla myggen borta, smuttar på mitt vin, är i nuet. Vilar i det, njuter av det. Snart kommer andra tider, men just nu njuter jag av den ljuvliga ensamheten, någonstans, mitt i den småländska skogen. Detta att vara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar