Tåget är försenat. Signalfel. Väl på tåget är det kö i spåret och vi kör med låg hastighet. Jag surfar och pratar med vänner i telefon. De tycker lite synd om mig, det är ju fredagskväll. Jag sitter säkert på min plats, ganska mjukt, torrt och varmt. Jag vet vart jag ska och är välkommen dit, kan köpa mat och dricka i bistron och har ett fungerande internet. Imorgon är förseningen glömd. Jag kunde ha suttit på en gummiflotte istället, på ett kallt, mörkt, blåsigt hav med ovisshet om vad som väntar när jag kommer fram. Det är ett privilegium att få sitta på ett försenat tåg.
Får ett sms: "Malin, efter tre år, äntligen har jag fått uppehållstillstånd". Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Möter dig på cykel några dagar senare. Så glad, trots att det är en ruggig november eftermiddag. Du kan få ett bankkonto, du kan ha svisch. Kanske kan du åka till Danmark på utflykt. Du kan jobba och få lön. Du kan skriva dig på adressen som du faktiskt bor på. Du kan försiktigt börja planera. Självklarheter för många av oss, men det har inte varit det för dig. Jag är priviligierad med mitt svenska pass. Jag kommer aldrig behöva fly.
Promenerar genom staden, samma gråa och disiga november. En äldre man i beige kappa och brun keps böjer sig ner och sträcker in handen i en soptunna. Han hittar två flaskor som han lägger i påsen som hänger på hans rollator. Han tittar upp på mig, rycker lite på axlarna som vore han påkommen. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Får fram ett "hej". Han lunkar iväg uppför backen. Jag får ont i magen. Sverige - 2018, jag skäms. Tänker att han inte gör det för pengarna, han gör det för att ha sysselsättning och för att det är miljösmart. Jag lurar mig själv förstås. Jag vet hur det känns att vända på slantarna, men inte på det viset. Priviligierad.
Ta ett par steg tillbaka, lyft blicken och se bortom din egen horisont. Det kan vara jobbigt och obekvämt men bara gör det. Jag ska försöka vara tacksam och generös. Jag ska försöka ha perspektiv på mina problem, försöka se att jag är priviligierad.
Får ett sms: "Malin, efter tre år, äntligen har jag fått uppehållstillstånd". Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Möter dig på cykel några dagar senare. Så glad, trots att det är en ruggig november eftermiddag. Du kan få ett bankkonto, du kan ha svisch. Kanske kan du åka till Danmark på utflykt. Du kan jobba och få lön. Du kan skriva dig på adressen som du faktiskt bor på. Du kan försiktigt börja planera. Självklarheter för många av oss, men det har inte varit det för dig. Jag är priviligierad med mitt svenska pass. Jag kommer aldrig behöva fly.
Promenerar genom staden, samma gråa och disiga november. En äldre man i beige kappa och brun keps böjer sig ner och sträcker in handen i en soptunna. Han hittar två flaskor som han lägger i påsen som hänger på hans rollator. Han tittar upp på mig, rycker lite på axlarna som vore han påkommen. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Får fram ett "hej". Han lunkar iväg uppför backen. Jag får ont i magen. Sverige - 2018, jag skäms. Tänker att han inte gör det för pengarna, han gör det för att ha sysselsättning och för att det är miljösmart. Jag lurar mig själv förstås. Jag vet hur det känns att vända på slantarna, men inte på det viset. Priviligierad.
Ta ett par steg tillbaka, lyft blicken och se bortom din egen horisont. Det kan vara jobbigt och obekvämt men bara gör det. Jag ska försöka vara tacksam och generös. Jag ska försöka ha perspektiv på mina problem, försöka se att jag är priviligierad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar