Just nu känns det nästan omöjligt att skriva om något annat än flyktingströmmarna, om alla de människor som flyr från krig och fattigdom för att komma till en bättre plats. De flyr inte till något utan från något. Det är fruktansvärt att se bilder på döda människor, framför allt på barn. Bilderna etsar sig fast i näthinnan och jag tror ingen kan värja sig. Det känns som ett knivhugg i magen. Det känns som an snara om hjärtat. Jag ska ändå lämna det för en liten stund.
Jag var på vernissage idag. Det var Liv Strömqvists utställning "Blood mountain" Den handlar om mens. Serieteckningar som handlar om mens, detta tabubelgada ämne. Hälften av den vuxna befolkningen blöder en gång i månaden, utan att vara skadade. En blödning som kommer med en viss, oftast jämn intervall. Alla friska kvinnor som inte äter hormoner gör det. Det är ett tecken på att vi är friska och fertila. 3,5 miljarder människor har haft, har eller kommer att ha mens. Ändå låtsas vi som om det inte händer. Det får inte synas, inte märkas och ABSOLUT INTE lukta. Tänk om ett paket tamponger råkar stå framme i badrummet när du får gäster. Detta får icke ske, de kan ju tro att du har mens. Varför väcker detta så mycket skam och i vissa fall äckel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar