Jag föddes som flicka, växte upp på 70-talet, då vi inte talade så mycket om genus. Flickor var flickor och lekte med Barbie, pojkar var pojkar och lekte med... ja, jag har faktiskt ingen aning, för jag lekte inte med pojkar. I min omgivning reflekterades det inte särskilt mycket över kön o genus. Tror förresten inte ens att genusbegreppet var känt. Det var som det var. En del flickor gillade förstås att klättra i träd, palla äpplen och var lite busiga. De kallades pojkflickor, så var det med det. Jag växte upp till ung kvinna och byggde sakta men säkert mitt genus med olika "typiskt kvinnliga" attribut. Jag lånade min mammas Ldb-brunkräm (det hette inte foundation på den tiden), målade naglarna, ville gå i högklackat tidigare än jag fick, samlade bokmärken, hade rullsockor (det var strumpor vi rullade ner till ankeln o bar till kjol o gympadojor) och levde helt ovetande om att jag skapade något. Idag lever jag som kvinna, ser ut som en kvinna (det går ju ifrågasätta vad det är, men tror ni förstår... Det är uppfattningen när människor ser mig) och känner mig som kvinna.
Jag tror att jämlikhet och jämställdhet är en förutsättning för ett dynamiskt samhälle. Därför deltar jag aktivt i samhällsdebatten och blir ibland ifrågasatt. Det gör inget, det hör till. Ibland i jämställdhetsdebatten får jag en känsla av ett martyrskap bland kvinnor. Jag trivs väldigt bra med att vara, se ut som och känna mig som kvinna. Att vara kvinna är ingen nitlott. Att vara kvinna är inte att vara andra klassens medborgare. Det är inte synd om oss som råkar vara kvinnor. Att vara kvinna är, tycker jag, ett privilegium. Ordningen behöver ju inte vara att jag med automatik ska ha lägre lön, bli mindre lyssnad på, vara rädd när jag är ute o går ensam, får högljudda kommentarer om min klädsel och mitt utseende eller att jag ber om ursäkt för mina åsikter. Ordningen kan vara så att män och kvinnor och andra lever tillsammans och ser varandra som individer och drar nytta av varandra och delar med sig till varandra, vi har överseende med varandras svagheter och hyllar varandras styrkor. Eller är det kanske svagheten som bör hyllas? Därför känns det konstigt när flickor fortfarande sitter tysta i klassrummen och uppmanas att "ta mer plats", när polis uppmanar kvinnor att lägga hörlurarna hemma när de är ute och springer för att höra eventuella förövare, att kvinnor världen över ska skyla sig för att inte väcka männens omättliga lustar, att tjejer uppmanas ignorera när killar kallar dem för hora, att vi kvinnor uppmanas att ta taxi hem från krogen för att slippa bli våldtagna, att kvinnor måste bli tuffare i löneförhandlingarna och så vidare. Det är kvinnor som ska vara försiktiga, anpassa sig och rätta sig efter samhället. Jag blir väldigt, väldigt trött.
Jag är ingen martyr. Jag tycker inte heller att jag dragit det kortaste strået för att jag föddes med vagina. Jag tycker om att vara kvinna. Jag tycker däremot inte om att vi fortfarande har ett samhälle som utgår från männens vardag och att kvinnor ska anpassa sig efter den. Jag tycker inte om att det fortfarande råder patriarkala strukturer och att den som ifrågasätter dem förlöjligas.
Det känns väldigt omodernt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar